DNA – Så fungerar det och så används det

Uppdaterad: 10 December 2025

DNA är ett av de mest kraftfulla verktygen inom det svenska rättsväsendet. Det används för att identifiera gärningspersoner, men lika ofta för att fria oskyldiga.

Tänk dig att en inbrottstjuv tappar ett enda hårstrå på brottsplatsen. Det är denna lilla biologiska rest – och den avancerade tekniken bakom analysen – som kan vara skillnaden mellan ett opackat fall och en fällande dom. Men vad är egentligen DNA, och hur starkt är det som bevis i en rättegång? Här går vi igenom allt du behöver veta, på enkel svenska.

Vad är DNA?

DNA (deoxiribonukleinsyra) är det kemiska ämne som bär på vår arvsmassa. Man kan beskriva det som en biologisk kod som gör varje människa unik.

Denna kod finns i nästan alla kroppens celler. Oavsett om polisen hittar en droppe blod, lite saliv eller en hudflaga, innehåller de samma genetiska information. Eftersom varje människa har ett unikt DNA-mönster (med undantag för enäggstvillingar), fungerar det som ett genetiskt fingeravtryck som är mycket svårt att förfalska.

Hur samlas DNA in?

När ett brott har begåtts söker polisens kriminaltekniker efter biologiska spår på brottsplatsen. Det krävs ofta väldigt lite material för att få fram en profil. Vanliga fyndplatser är:

Blod (t.ex. på krossat glas eller vapen)
Saliv (t.ex. på cigarettfimpar, muggar eller frimärken)
Hårstrån (t.ex. på kläder eller i en rånarluva)
Hudceller (t.ex. på ett dörrhandtag eller en ratt)

Spåren säkras noggrant för att inte förstöras och skickas sedan till NFC (Nationellt forensiskt centrum) för analys.

👉 [Läs också: Vad gör en kriminaltekniker?] (LÄNK)

Hur analyseras DNA?

På laboratoriet extraherar experterna DNA-molekylerna ur spåret. Resultatet omvandlas till en så kallad DNA-profil – en serie siffror som representerar specifika delar av arvsmassan.

Datorer jämför sedan denna profil mot tre huvudkategorier:

DNA från misstänkta personer i utredningen.
DNA som redan finns sparat i polisens register.
DNA från tidigare brottsplatser (för att se om samma okända person begått fler brott, så kallade seriebrott).

Om profilerna stämmer överens kallas det för en ”träff”. Det binder personen till platsen eller föremålet, men det bevisar inte per automatik att personen begått brottet.

Vad är DNA-registret?

I Sverige får polisen spara DNA-profiler för att underlätta brottsbekämpning. Det är dock strikt reglerat vemsom får finnas med. Registret är egentligen uppdelat i tre delar:

Register	Vilka finns här?	Syfte
DNA-profilregistret	Personer som dömts till fängelse (eller annan påföljd).	Används för att identifiera återfallsförbrytare. Profilen sparas ofta i 10–30 år beroende på brott.
Misstankeregistret	Personer som är skäligen misstänkta i en pågående utredning.	Används under utredningens gång. Om personen frias eller förundersökningen läggs ner, ska profilen raderas.
Spårregistret	Okända DNA-profiler från brottsplatser.	DNA som säkrats vid brott men där polisen ännu inte vet vem gärningspersonen är.

👉 [Läs också: Polisens register – vilka finns och vad sparas?] (LÄNK)

När får polisen ta DNA-prov?

Polisen får inte ta DNA-prov på vem som helst. För att få göra en så kallad kroppsbesiktning (topsning eller blodprov) krävs det att en person är skäligen misstänkt för ett brott som kan ge fängelse.

Topsning: Det vanligaste sättet. En bomullspinne gnuggas mot insidan av kinden. Det är smärtfritt och går snabbt.
Tvång: Det krävs inget samtycke. Om förutsättningarna är uppfyllda har polisen laglig rätt att ta provet, även om den misstänkte vägrar.

👉 [Läs också: Rätten att inte behöva medverka i en utredning] (LÄNK)

Är du misstänkt för brott? Kom ihåg att du ofta har rätt till en offentlig försvarare. Om du vill ha juridisk rådgivning innan polisförhöret kan du vända dig till [LÄNK: Lexly / Familjens Jurist / Annan partner].”

Hur starkt bevis är DNA i en rättegång?

Det finns en vanlig missuppfattning (ofta från TV-serier) att DNA alltid betyder ”case closed”. Så är det sällan i verkligheten.

DNA-bevis har mycket hög teknisk tillförlitlighet, men rätten måste alltid bedöma sammanhanget.

Starkt bevis: DNA hittas under naglarna på ett brottsoffer efter ett slagsmål.
Svagare bevis: DNA hittas på ett flyttbart föremål (t.ex. en tändare) på en offentlig plats.

Värt att veta: DNA kan smitta. Om du skakar hand med någon, och den personen sedan tar i ett dörrhandtag, kan ditt DNA hamna på handtaget trots att du aldrig rört det. Detta kallas för sekundär överföring och är något försvarsadvokater ofta lyfter fram.

Kan DNA fria misstänkta?

Ja, absolut. DNA är lika viktigt för att rentvå oskyldiga som för att fälla skyldiga. Om DNA-spåren på en mordplats inte matchar den huvudmisstänkte, kan det vara ett avgörande bevis för att personen inte var där.

👉 [Läs också: Vad innebär ett åtal och vad krävs för att väcka det?] (LÄNK)

Sammanfattning

DNA är rättsväsendets kanske skarpaste verktyg. Genom att analysera mikroskopiska spår kan polisen binda gärningspersoner till brott och ge upprättelse åt brottsoffer. Samtidigt är hanteringen strikt reglerad i lag för att skydda den personliga integriteten – man får inte registrera oskyldiga hur som helst.

Vanliga frågor och svar

Kan man vägra lämna DNA?

Nej, inte om du är skäligen misstänkt för ett brott där fängelse finns på straffskalan. Polisen får då använda våld om det krävs för att genomföra provtagningen.

Hur länge finns jag kvar i registret?

Om du döms sparas dina uppgifter normalt i 10 år efter avtjänat straff, men det kan vara längre vid grova brott. Om du frias ska dina uppgifter tas bort direkt.

Är DNA 100% säkert?

Analysen i sig är extremt säker (sannolikheten för fel är en på miljarden). Osäkerheten ligger snarare i hur spåret hamnade på platsen.