Säkerhetsförvaring: Så fungerar det tidsobestämda straffet i Sverige

Granskad: Juni 2026

Den svenska kriminalpolitiken har gått igenom sin största förändring i modern tid. Genom införandet av den nya straffpåföljden säkerhetsförvaring ritas spelreglerna för landets fängelsestraff om helt. För första gången kan personer som dömts för allvarliga brott hållas inlåsta på obestämd tid – utan att ha dömts till livstids fängelse eller rättspsykiatrisk vård.

Lagen innebär ett helt nytt tänkande inom det svenska rättsväsendet. Fokus har flyttats från att enbart straffa en individ för en specifik handling, till att proaktivt skydda samhället från personer som anses vara för farliga för att släppas fria.

I den här guiden går vi igenom exakt vad den nya lagen innebär, hur tidsramarna fungerar och varför reformen har mött skarp kritik från juridiska experter.

1. Vad är säkerhetsförvaring och hur döms det ut?

Säkerhetsförvaring regleras i ett helt nytt kapitel i brottsbalken (33 kap.). Det är en tidsobestämd frihetsberövande påföljd som riktar sig mot individer med en extremt hög återfallsrisk i allvarlig brottslighet.

När en domstol beslutar om säkerhetsförvaring sätter de inte ett fast slutdatum som vid vanliga fängelsestraff. I stället fastställer rätten två olika tidsgränser vid domstillfället:

• Minimitid: Den kortaste tiden som den dömde måste sitta inlåst. Denna tid motsvarar det fängelsestraff som brottets straffvärde annars skulle ha resulterat i (och måste uppgå till minst fyra år). Utslussning eller frigivning kan aldrig bli aktuellt innan minimitiden har passerat.
• Ramtid: En initial tidsram som bestäms av domstolen, vilken vanligtvis sträcker sig fyra till sex år bortom minimitiden.

Det som gör påföljden unik är att det saknas en övre maxtid. När ramtiden är på väg att löpa ut har åklagaren rätt att ansöka hos domstolen om att förlänga straffet med upp till tre år i taget. Om domstolen bedömer att individen fortfarande utgör en allvarlig fara för samhället, förlängs straffet. Processen kan i teorin upprepas hur många gånger som helst, vilket innebär att den dömde kan bli kvar bakom galler livet ut.

2. Vilka brott kan leda till säkerhetsförvaring?

Lagen är specifikt utformad för att hantera grova vålds- och sexualbrottslingar samt individer inom den organiserade brottsligheten. För att säkerhetsförvaring ska bli aktuellt krävs att följande kriterier är uppfyllda:

1. Allvarlig brottslighet: Brottet måste vara riktat mot annans liv, hälsa, frihet eller frid (till exempel grova sexualbrott, synnerligen grov misshandel eller grova våldsbrott inom gängmiljöer).
2. Högt straffvärde: Den aktuella brottsligheten måste ha ett straffvärde på minst fyra års fängelse.
3. Hög återfallsrisk: Det måste finnas en konkret och påtaglig risk för att personen kommer att återfalla i liknande allvarlig brottslighet. Du kan inte dömas till påföljden om brottet i stället bör leda till livstids fängelse eller om du lider av en allvarlig psykisk störning som kräver rättspsykiatrisk vård.
4. Åldersgräns: Personer som var under 18 år när brottet begicks kan inte dömas till säkerhetsförvaring.

För att avgöra återfallsrisken begär domstolen en särskild, djuptgående riskutredning från Rättsmedicinalverket (RMV) innan domen faller.

3. Det straffrättsliga paradigmskiftet: Att låsas in för framtida risker

Det är runt själva grundpremissen för lagen som den absolut hårdaste kritiken har stormat. Säkerhetsförvaring innebär ett fundamentalt brott mot de principer som burit det svenska rättssamhället i decennier: proportionalitetsprincipen och förutsägbarhetskravet.

Kritiker och tunga remissinstanser pekar på att en individ med det nya systemet i praktiken straffas för brott som ännu inte har inträffat. När minimitiden har avtjänats har personen formellt sett lidit det straff som själva gärningen lagligen förtjänar. Att hålla kvar människan i fängelse efter det bygger inte på vad personen har gjort, utan på en prognos om vad staten tror att personen kan göra i framtiden.

Detta väcker djupa och tveksamma frågor kring hur en sådan bedömning överhuvudtaget kan göras på ett rättssäkert sätt:

• Hur mäts en framtida risk? Psykiatriska och kriminologiska riskbedömningar är inga exakta vetenskaper. De bygger på statistiska modeller, historiskt beteende och intervjuer. Att använda en matematisk sannolikhetskalkyl som grund för att beröva en människa friheten på obestämd tid är juridiskt mycket kontroversiellt.
• Risken för ”falska positiva”: Ingen expert eller myndighet kan med 100 % säkerhet förutse mänskligt beteende flera år framåt i tiden. Det innebär att personer som i verkligheten aldrig skulle ha återfallit i brott riskerar att hållas permanent fängslade eftersom systemet valt att ”säkra före det osäkra”.
• Omöjligt att motbevisa: För den enskilde internen blir det extremt svårt att försvara sig i domstol vid en förlängningsförhandling. Hur bevisar man inifrån en sluten anstalt att man inte kommer att begå ett brott om man släpps fri?

4. Den politiska enigheten och utredningskritiken

Trots den tunga kritiken från juridiskt håll har lagen drivits igenom med en ovanligt stark politisk samstämmighet. Behovet av att täcka ”mellanrummet” mellan tidsbestämda straff och livstid aktualiserades i samhällsdebatten efter flera uppmärksammade fall – däribland den så kallade Nytorgsmannen, som frisläpptes villkorligt trots att Kriminalvården bedömde återfallsrisken som mycket hög.

Både Tidöpartierna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet röstade ja till lagförslaget i riksdagen, medan Miljöpartiet avstod och Centerpartiet lade fram ett eget motförslag.

Kritik har dock även riktats mot hur lagen arbetades fram. I stället för det traditionella svenska systemet där en utredning får ett öppet mandat att hitta bästa möjliga lösning på ett samhällsproblem, var direktiven till utredarna låsta från början. Regeringen gav ett explicit uppdrag att ta fram en modell som innebar långvarig och tidsobestämd inlåsning. Detta har av politiska kommentatorer beskrivits som en ”ny fågel” i svenskt utredningsväsende, där det politiska slutmålet bestämdes långt innan de juridiska konsekvenserna hunnit analyseras färdigt.

Sammanfattning

Säkerhetsförvaring är en ny tidsobestämd straffpåföljd i Sverige som gör det möjligt att hålla farliga återfallsförbrytare inlåsta utan övre tidsgräns. Lagen tillämpas vid grova vålds- och sexualbrott med ett straffvärde på minst fyra år, där Rättsmedicinalverket bedömer att återfallsrisken är mycket hög. Efter en fastställd minimitid kan åklagaren förlänga straffet med tre år i taget via domstolsbeslut. Lagen har mött skarp kritik eftersom den utmanar rättsstatens principer om förutsägbarhet, då individer i praktiken hålls kvar i fängelse baserat på hypotetiska antaganden om framtida brottslighet i stället för faktiska handlingar.

Vill du veta mer om hur det svenska påföljdssystemet fungerar?

Säkerhetsförvaring innebär en radikal förändring, men det är bara en av flera påföljder som de svenska domstolarna har att tillgå. För att förstå hur den nya lagen passar in i den övergripande straffrätten, kan du läsa vidare i våra djupgående guider:

👉 Mer än bara fängelse – Så fungerar Sveriges olika straff och påföljder
👉 Fängelsestraff i Sverige – Så fungerar det i praktiken
👉 Vad händer efter en dom? – Väntan, överklagan och anstalt