Kan DNA-bevisning ha fel? – Pricksäkerhet, kontaminering och felkällor

Granskad: Juni 2026

Inom modern brottsbekämpning betraktas DNA-analys ofta som det mest tillförlitliga tekniska beviset som går att lägga fram i en domstol. Genom att analysera biologiska spår – såsom blod, saliv, hårstrån eller hudceller – kan Nationellt forensiskt centrum (NFC) upprätta genetiska profiler som binder en misstänkt till en brottsplats eller ett föremål.

Tekniken bakom DNA-analyser är extremt avancerad, men trots dess vetenskapliga tyngd är det ett utbrett missförstånd att ett DNA-resultat är helt ofelbart. Själva den genetiska koden har extremt hög precision, men den mänskliga och praktiska hanteringen av spåren innebär att felkällor existerar. Det är därför viktigt att skilja på DNA-profilens statistiska pricksäkerhet och risken för yttre felaktigheter.

1. Hur pricksäker är en DNA-profil statistiskt?

När forensiker analyserar DNA letar de inte efter en persons kompletta genon, utan de undersöker specifika områden i DNA-mokelylen där variationen mellan individer är som störst. I Sverige undersöks numera så många områden att sannolikheten för att två slumpmässigt utvalda personer skulle ha exakt likadana DNA-profiler (bortsett från enande tvillingar) är mindre än en på flera miljarder.

Statistiskt sett är pricksäkerheten i en ren fyllnads- eller singelprofil (DNA från endast en person) i det närmaste absolut. Problemet uppstår främst när polisen påträffar så kallade blandprofiler, vilket innebär att biologiskt material från flera olika personer har sammanblandats på samma föremål – exempelvis på ett vapen, ett dörrhandtag eller ett klädesplagg. Att statistiskt isolera och med säkerhet identifiera en enskild person ur en komplex blandprofil är betydligt svårare och sänker bevisvärdet avsevärt.

2. Kontaminering – När spår blandas eller tillförs av misstag

Den enskilt största felkällan inom modern DNA-bevisning är inte laboratoriets maskiner, utan kontaminering – det vill säga att främmande DNA tillförs ett bevisföremål av misstag efter att brottet har begåtts. Eftersom dagens analysteknik är så känslig att det räcker med endast ett fåtal hudceller (touch-DNA) för att få ett utslag, är risken för kontaminering en konstant utmaning.

Kontaminering kan ske i flera olika led:

• På brottsplatsen: Räddningstjänst, målsägande, vittnen eller poliser som anländer först till platsen kan råka avsätta egna osynliga spår via salivdroppar när de pratar, eller genom att vidröra föremål utan handskar.
• Under transport och packning: Om polisen packar flera olika bevisföremål i samma påse, eller använder verktyg som inte steriliserats ordentligt mellan olika provtagningar, kan DNA överföras från ett föremål till ett annat.
• I laboratoriet: Trots extremt strikta sterilitetskrav hos NFC finns det historiska exempel internationellt där laboratoriepersonal av misstag har fört över DNA-material mellan olika provrör.

3. Oskyldig överföring – DNA kan förflytta sig (Sekundär överföring)

En annan kritisk aspekt som ofta förbises är att förekomsten av ditt DNA på ett föremål inte automatiskt betyder att du har hållit i det eller ens befunnit dig på platsen. Detta kallas för sekundär överföring (secondary transfer).

Du kan lämna DNA på en plats du aldrig besökt genom följande mekanismer:

• Via en annan person: Om du skakar hand med en person, överförs dina hudceller till dennes hand. Om den personen kort därefter åker till en brottsplats och tar i ett föremål, kan ditt DNA hamna på föremålet, trots att du har ett absolut alibi.
• Via föremål: Om du lånar ut en jacka eller ett verktyg till en vän, kommer föremålet att vara täckt av ditt DNA. Om föremålet senare tappas på en brottsplats, binder DNA-profilen dig till platsen, trots att du inte var där när brottet begicks.

Detta innebär att DNA-beviset i sig inte talar om hur eller när det hamnade på platsen, vilket lämnar ett stort utrymme för tolkningsfel om åklagaren förlitar sig blint på det tekniska resultatet.

4. Domstolens värdering av DNA-bevisning

I svensk domstolstillämpning får ett DNA-resultat aldrig ensamt ligga till grund för en fällande dom om det inte finns annan stödjande bevisning i målet. Domstolen måste göra en samlad helhetsbedömning.

Vid granskning av DNA-bevisning ställs i regel tre avgörande frågor:

1. Hur stark är den statistiska matchningen? Rör det sig om en ren singelprofil med högsta bevisvärde, eller en osäker blandprofil?
2. Finns det risk för kontaminering? Har polisen följt alla protokoll för säkring och hantering av bevisningen från brottsplats till laboratorium?
3. Kan det finnas en naturlig eller oskyldig förklaring? Kan den misstänktes DNA ha hamnat på föremålet före brottet, eller överförts sekundärt via någon annan?

Om försvaret kan göra det sannolikt att det skett en hanteringsmiss, eller att det biologiska materialet kan ha överförts på laglig väg, minskar bevisvärdet av DNA-profilen kraftigt.

Sammanfattning

Även om den bakomliggande genetiska statistiken vid en ren DNA-matchning har en pricksäkerhet på miljardnivå, kan DNA-bevisning i praktiken bli felaktig. De största riskerna ligger i mänskliga faktorer såsom kontaminering under polisarbetet, felaktiga tolkningar av komplexa blandprofiler samt fenomenet sekundär överföring, där DNA förflyttas till en brottsplats via en tredje part. DNA visar att biologiskt material existerar på ett föremål, men det bevisar inte i sig skuld, tidpunkt eller handling. Det är därför ett verktyg som kräver noggrann källkritik och kompletterande bevisning för att uppfylla kraven på en rättssäker dom.

👉 Förundersökning – Vad är det och hur går utredningen till?
👉 Vad är tvångsmedel? – Rättsliga befogenheter vid brottsutredningar
👉 Polisens register – Struktur, datalagring och gallringsregler