Avtjäna straffet i hemlandet – Varför skickas inte alla dömda utlänningar hem?

Granskad: Juni 2026

När en utländsk medborgare begår ett allvarligt brott i Sverige döms personen ofta till både fängelse och utvisning. En återkommande fråga i den offentliga debatten är varför dömda personer inte omedelbart skickas till sina hemländer för att avtjäna fängelsestraffet där, i syfte att avlasta svenska skattebetalare och minska platsbristen på inhemska anstalter.

Att flytta över straffverkställigheten till en annan stat är juridiskt möjligt och sker regelbundet. Processen styrs dock av komplexa internationella avtal, diplomatiska förhandlingar och strikta mänskliga rättigheter, vilket innebär att det finns betydande hinder mot att verkställa flyttar i alla enskilda fall.

1. Regelverkets syfte och grundläggande principer

Den juridiska processen för att flytta en fånge till ett annat land kallas för överförande av straffverkställighet. Både Kriminalvården och Justitiedepartementet arbetar aktivt med dessa frågor utifrån två huvudsakliga aspekter:

• Infrastruktur och ekonomi: Svenska anstalter drabbas av utbredd platsbrist och driften av fängelseplatser innebär stora årliga kostnader för staten.
• Rehabilitering och återanpassning: Inom internationell rätt anses en dömd person ha bäst förutsättningar för återanpassning om straffet verkställs i det land där personen har språklig och kulturell förankring, nära sin familj, samt i det samhälle där individen ska leva efter frigivningen.

Möjligheten att genomföra ett överförande styrs i hög grad av vilket medborgarskap den dömde har.

2. Verkställighet inom Europeiska unionen

Om den dömde är medborgare i ett annat EU-land är processen numera standardiserad och förhållandevis effektiv. EU har infört ett tvingande rambeslut som förpliktigar medlemsstaterna att ta emot sina egna medborgare för att låta dem avtjäna sina straff på hemmaplan.

Inom detta regelverk krävs inte längre den dömdes samtycke till överförandet. Om de svenska myndigheterna beslutar att straffet ska verkställas i personens hemland inom EU, är mottagarlandet skyldigt att tillhandahålla en anstaltsplats och ta emot den dömde under bevakad transport.

3. Hantering utanför EU och tredjeland

När en dömd person är medborgare i ett land utanför EU (så kallat tredjeland) blir processen betydligt mer komplicerad. Överförandet styrs då av internationella överenskommelser, såsom Europarådets överförandekonvention, eller specifika bilaterala avtal mellan Sverige och den aktuella staten. Inom detta område uppstår regelbundet tre stora hinder:

• Bristande samarbete från mottagarstaten: Ett överförande förutsätter att mottagarlandet formellt godkänner att ta emot och hålla personen fängslad. Flera stater saknar fungerande avtal med Sverige, underlåter att besvara Kriminalvårdens förfrågningar eller vägrar att finansiera fängelsevistelsen för sina kriminella medborgare.
• Dubbel straffbarhet: För att ett land ska kunna överta verkställigheten krävs att den gärning som personen dömts för i Sverige även är straffbar enligt lagstiftningen i mottagarlandet.
• Krav på den dömdes samtycke: Vissa äldre internationella konventioner kräver fortfarande att den dömde själv godkänner att flyttas. Om förhållandena i hemlandets fängelser är påtagligt sämre än i de svenska, nekar den dömde i regel till flytt, vilket innebär att straffet måste verkställas i Sverige.

4. Konstitutionella hinder och mänskliga rättigheter

Det absolut starkaste juridiska hindret för att överföra dömda personer till diktaturer eller instabila stater är Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

Sverige är internationellt förpliktigat att aldrig utlämna eller överföra en individ till en stat där det finns en reell risk att personen utsätts för dödsstraff, tortyr eller annan omänsklig och förnedrande behandling. Om ett lands fängelseförhållanden är kända för systematiska övergrepp, svält eller sanitära missförhållanden, utgör det ett absolut rättsligt hinder mot överförande. I dessa situationer måste Kriminalvården hålla kvar den dömde på en svensk anstalt.

Hantering efter avtjänat fängelsestraff

Det är viktigt att skilja på själva straffverkställigheten (fängelsevistelsen) och den efterföljande utvisningen. Om en person på grund av juridiska eller diplomatiska hinder måste avtjäna sitt straff i en svensk cell, upphör inte utvisningsdomen för det.

Så snart fängelsestraffet är fullständigt avtjänat aktiveras utvisningsbeslutet. Ansvaret övergår då till Gränspolisen, som har till uppgift att verkställa utvisningen och transportera personen ut ur landet, förutsatt att det vid den tidpunkten inte föreligger akuta verkställighetshinder i form av tortyrrisk eller krig i hemlandet.

Sammanfattning

Att låta utländska medborgare avtjäna sina fängelsestraff i sina respektive hemländer är en prioriterad åtgärd för att avlasta det svenska anstaltssystemet. Inom EU fungerar detta system tillfredsställande genom tvingande överenskommelser. För medborgare från länder utanför Europa innebär dock internationella regelverk, bristande diplomatiskt samarbete och absoluta förbud mot att skicka individer till omänskliga fängelseförhållanden att svenskt rättsväsende ofta tvingas verkställa hela straffet inom landets gränser.

👉 Gränspolisen – Sveriges första och sista försvarslinje
👉 Vad innebär jobbet som kriminalvårdare?
👉 Fängelsestraff i Sverige – Så fungerar det i praktiken